Hej!

I söndags blev det ett ordentligt träningspass, jag åkte nämligen Bothnialoppet. Det är ett nytt påhitt som går ut på att åka (långfärds)skridskor från Piteå till Luleå. Vädret var toppen och det kom över 500 åkare till start. Dessvärre var jag ute i sista minuten och hann bara få tag i min nummerlapp och rusa ner på isen för att höra speakern avsluta nedräkningen till start. Nu gjorde det inte något då jag ändå bara åkte i motionsklassen men lite enklare hade det väl varit att få hänga med från början och slippa jaga. Till skillnad från tävlingsklassen så var stavar tillåtet i motionsklassen men jag åkte utan, stavar är till för de som inte kan hålla balansen :)

Det var fyra landpassager pga dåliga isar. Dessa skulle vara 100-200m men visade sig vara flera kilometer då de hade varit tvungna att ändra i bansträckningen. Totalt blev loppet omkring sex mil. Värst var ändå allt flödvatten som man fick kämpa med när man närmade sig Tjuvholmsundet. Det var två decimeter djupt på sina ställen och jag funderade både en och två gånger vad jag pysslade med. Det jag trodde skulle bli några timmars finåkande i solen med vinden i ryggen blev något helt annat. Sista milen in till Norra hamn gick väldigt tungt. Jag hade bara 0,5l vätska och lite russin med mig och efter drygt tre timmar var jag knäckt. Sista milen gick på vilja. Fram tills dess hade det gått ganska bra. Jag åkte länge tillsammans med han som slutade tvåa i tävlingsklassen.

Min tid blev till slut 3:45:05 och Micke Ronnle vann på 3:05:57. Totalt blev jag 20:e åkare i mål och av dessa hade flertalet stödpinnar. Känslan efteråt är litegrann som efter Midnattsloppet, först tänker man "aldrig mer" men efter ett tag så lockar det ändå att ställa upp igen. Skumt.

Verkar som att våren kommer tidigt i år. Jo förresten, jag åker Honda i år. Känns som att vara hemma igen :)
Vi ses!/Ante